” Är det cancer? ” frågade jag.
” Det ser så ut” svarade hon ärligt.
En sjuksköterska pratade med mig efteråt för att ge mig ytterligare information. Rätt som det var började hon att gråta. Hon bad om ursäkt och jag tänkte att antingen tycker hon synd om mig eller också har hon varit drabbad själv på något sätt.
Jag gick hem och berättade för killen som jag dejtade hur situationen såg ut. Bad honom att fundera på hur han ville göra, sa till honom att jag förstod om han ville dra sig ur. Det ville han. Kanske saknar han förmågan att stötta och hjälpa. Eller så tycker han att det är läskigt och främmande. Lite osexigt kanske. Vad vet jag?
Nästa steg var magnetröntgen. Det har jag gjort flera gånger förr eftersom jag drabbades av en tumör som tryckte bort ryggmärgskanalen 2003. Det finns ett gammalt blogginlägg om det äventyret.
Den här gången, (16 juli) fick jag ligga på mage med brösten placerade i en obekväm ställning. Det var en lång halvtimme men det gick bra. Därefter tog de diverse prover på labbet och sen fick jag gå hem.
Jag kände mig lugn och samlad hela tiden men jag klarade inte av att berätta för mina döttrar eller min syster om det tråkiga beskedet som jag säkert skulle få. Jag bad Istället min bror att följa med mig som stöd och på onsdagen den 22 juli fick jag träffa kirurgen på Bröstenheten och han och hans team slog sig ner i ett rum tillsammans med oss. Läkaren sa direkt:
” Du har bröstcancer”.
” FAN ”svarade jag.
” Den måste vi ta bort” fortsatte han.
” Helvete” kläckte jag ur mig.
Han måste ha trott att jag har Tourette DeLuxe men jag sa bara vad jag kände. Inga tårar eller känsloutbrott infann sig, bara ett sakligt konstaterande att nu är det såhär. Jag fick veta att man tänker operera och därefter väntar strålning fem dagar i veckan i ett antal veckor. Har jag tur så räcker det, annars går man vidare med cellgifter.
Ytterligare vävnadsprov gjordes, de stack mig med en grov nål ett antal gånger innan de var nöjda.
Jag var såklart besviken över detta besked men det var väntat. Ingen överraskning alltså. Min bror Dennis var ett bra stöd, lugn och fin hela tiden. Han bjöd på lunch med ett glas vin efteråt. Det kändes bra att äntligen få veta - det finns inget värre än att gå runt och spekulera. Dennis och hans sambo satt och skrattade med mig och jag kände mig inte det minsta ledsen.
Jag satte mig ner och skrev meddelanden till mina närmaste och sen skrev jag på facebook vad som hade hänt. Det låter säkert konstigt i mångas öron men det här var mitt sätt att hantera det.
Jag behövde inte vara ensam denna kväll, jag fick njuta av en ny väns bekantskap och jag fick den bästa medicinen mot oro eller deppighet: En massa fina låtar spelade för mig, live, i mitt vardagsrum, bara för mig. Det kändes fint!
Nu har det gått några dagar och tankarna har satt sig och jag har förstått innebörden i vad som väntar.
Har fortfarande inte fällt en tår, känner mig helt trygg i händerna på sjukvården. Jag tänker att jag fixar det här. Ett hundratal vänner på facebook har peppat mig och jag har fått blommor från mina kollegor.
Jag hoppas och tror att jag är stark nog att vinna kampen mot denna objudne gäst som heter Cancer.
Tanken är att jag ska skriva lite då och då här på bloggen, dels för min egen skull och dels för att kunna berätta för andra hur det känns.
Känner mig djupt tacksam över att vi har kommit så långt i forskningen om bröstcancer och att chanserna ser ganska bra ut om man jämför med tidigare.
Jag är också så oerhört glad över att mina vänner behandlar mig som vanligt och får mig att må bra. Ni vet vilka ni är! ♥️
Sååå....fortsättning följer!
