Bilder

 Den som vill se hur det kan se ut när man genomgår en strålbehandling, kolla här. 

Bild 1: bröst, bild 2: armhåla. 

Strålning avslutad

 Jag har inte skrivit på ett tag. Jag blev oerhört trött av strålbehandlingen, så pass  trött att jag fick sova middag varje dag som ett barn. Femton strålningar har satt sina spår. Huden blev ganska snart irriterad, en massa röda utslag på hela bröstkorgen som kliade och vätskade. I armhålan blev det ett stort brännsår som blev infekterat trots att jag höll det rent hela tiden. Kortisonsalvan lindrade klådan något men det var ganska obehagligt. Man känner sig allt annat än snygg och sexig när man genomgår en strålbehandling. Tröttheten sitter i fortfarande och jag känner mig lite orolig för att börja jobba snart. Hoppas verkligen att jag får börja på halvtid, annars går det nog inte. 

Min cancerresa har gått som en dans ända fram till strålningen kan man säga. Operationerna var ingenting mot denna trötthet. Jag har haft en jäkla tur som har sluppit cellgifter, det hade nog blivit lite övermäktigt. 

Jag har ändå haft det bra under hela den här tiden, min bästa vän har tagit hand om mig, bjudit mig på fina restauranger och köpt presenter och vi har skrattat och pratat massor. Sånt betyder allt i en sån här situation. 

Det har blivit en hel del bakelser, godis och god mat under den här cancerresan, så jag är ganska tjock nu. Jag har tillåtit mig själv att bli det och jag kommer att ta tag i det sen. Det var mitt sätt att hantera den här sjukdomen och komma ur den utan att bli deprimerad. 

Jag har till och med träffat en kille under den här strålningsperioden i mitt liv, hur coolt är inte det? Det kunde jag nog inte drömma om att jag skulle få vara med om.  Saken är den att när jag raderade dejtingapparna så hände det. Bara sådär! Jag bjöd hit en facebookvän på lite bubbel och babbel - ingen dejt alltså. Och då hände det. Så kan det gå!

Nu håller såren på att läka och jag hoppas att jag blir piggare snart. 

Strålning påbörjad!

 Då har det sista steget i cancerresan påbörjats. Cancern är ju borta men man fortsätter behandlingen för att den inte ska komma tillbaka. Man använder samma typ av strålning som vid röntgenundersökningar men med mycket högre energiinnehåll. Strålningen varken känns eller syns, man ligger bara helt stilla med armarna uppåt och andas efter instruktioner av sjuksköterska. Det tar inte lång tid och det känns inte det minsta obehagligt, fast det kan säkert kännas pirrigt för vissa personer. Jag har haft tur och behöver bara strålas i tre veckor, dvs femton gånger. Lördag och söndag får man vila. 

Det finns förstås biverkningar av den här strålningen. Det kan vara i form av hudreaktioner som rodnad och fjällande hud, ömhet och stickningar, klåda och utslag och ibland även blåsor och små vätskande sår. Jag hoppas att jag klarar mig någorlunda lindrigt undan. 

Det som återstår efter detta är hormonbehandling i minst fem år, i form av tabletter. 

Känner mig lugn och trygg. Tacksamhet är också ett ord som ständigt dyker upp. Jag är så glad att vi har en sån fantastisk sjukvård i det här landet. Man blir ödmjuk. 

Förberedelser inför strålning

 Nu har det gått en dryg månad sedan den andra operationen så nu är det dags för nästa steg. Jag har mått så bra under hela den här tiden, känner mig inte alls sjuk. Lite trött möjligen, jag sover många timmar per dygn. Känner en djup tacksamhet för att allt har gått så bra och att jag får fortsätta leva mitt liv. Och att jag fick behålla mina bröst intakta, att man bara behövde ta bort själva cancern. Det enda som syns är ett ärr på ca 3 cm. 

Idag var jag på Onkologen/ Strålningsenheten för att göra förberedelser inför strålningen som startar den 16 november. Fick ligga i en maskin och hålla andan 20 sekunder i taget med armarna uppåt. 

Fick tre tatueringsprickar som ska hjälpa till att hitta rätt position när det är dags. Jag kommer att strålas 15 gånger, fem gånger i veckan i tre veckor. 

Så från den 10 juli , vecka 28, när jag gjorde första besöket på Bröstenheten (mammografi) till 4 december, vecka 49 när jag är klar, är det totalt 21 veckor. En cancerresa på 21 veckor låter, iallafall i mina öron, som om jag har haft en väldig tur. Och då fick jag ändå göra om operationen. Annars hade det gått ännu snabbare. Man inser ju hur fantastisk vården är! Inga långa väntetider överhuvudtaget. Och alla jag mött har varit så fina och snälla. 

Jag skriver igen när jag har blivit strålad första gången. 

Bröstcanceroperation nummer två är över...

 I lördags, den 19 september opererades jag för andra gången för min bröstcancer. Allt gick bra även denna gång, personalen kände igen mig eftersom det bara var några veckor sedan min förra operation. Nu hoppas jag verkligen att de har fått bort allting så att jag kan börja läka ihop inför strålningen som står på tur. 

Den här gången är jag mycket tröttare, jag sover hela tiden men blir inte pigg. Pratade med en sköterska som ringde mig idag och hon förklarade att kroppen tar mycket stryk av både narkosen och ingreppet de har gjort, särskilt när man blivit opererad flera gånger. 

Jag är så tacksam för alla vänner och släktingar jag har - som ställer upp och stöttar och uppmuntrar i den här långa processen. Det är långtifrån över. 

Jag har känt mig galet stark tidigare men efter den andra operationen känner jag mig liten och svag, som att energin tagit slut. Lite smådeppig faktiskt. Det ingår nog att känna så när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Det tar ett tag att fatta vad som hänt. Jag känner mig bitter när min kollektiva försäkring inte gäller för cancer, jag skulle tecknat en tilläggsförsäkring nämligen. Som om man skulle ha råd med det när man jobbar deltid som barnskötare. Lönen är ju ett skämt. Hade jag inte fått frikort på landstinget hade jag inte kunnat göra fler läkarbesök, så det är väl bra ändå. Det är dyrt att vara sjuk. 

Hoppas verkligen att min energi kommer tillbaka snart. Det har bara gått två dygn sedan operationen, jag har nog ganska höga krav på mig själv misstänker jag. Bäst att bara lyssna på kroppen nu och vila. Ta en dag i taget och hoppas att allt blir bra tillslut. Och jag måste nog tillåta mig själv att ha en deppig dag ibland. Det går över, såklart. 

Fick en bukett med nyplockade solrosor av min vän Zuzi igår. 🌻🌻🌻🌻🌻

Återbesök efter operationen

 8 sep. 2020 

Återbesök på bröstenheten. Jag hade en konstig magkänsla, jag är ju alltid så positiv när det gäller sånt här. Den här gången kände jag på mig att nåt inte stod rätt till. 

De goda nyheterna var att jag inte behöver cellgifter. Lymfkörteln var frisk, så det var ju bra. 

Det tråkiga var att det finns vävnad runtomkring som kommer att växa och utvecklas till cancer, så jag måste opereras igen. Det här såg man i mikroskop när man undersökte prover efter operationen. 

Tillbaka på ruta ett alltså. Coronatest och blodstatus måste tas på nytt och så blir det  operation nummer två nästa lördag. Det känns faktiskt inget vidare. Självklart vill jag att allt ska bort, jag vill ju bli frisk. Men jag blir trött av att börja om igen, tiden går och strålningen blir uppskjuten. Min ekonomi är körd i botten, den är redan usel som den är när jag bara jobbar deltid och nu blir jag sjukskriven ännu längre. Suck. Men jag får helt enkelt lita på läkarna, de vet ju bäst såklart. 

Jag som var så glad att ärren var fina och bröstet intakt. Nu vet jag inte hur det kommer att se ut. 

Tålamod och positiva tankar, det är vad jag får fokusera på. Det kunde ha varit värre. 

With me luck! 

Operation Bröstcancer

Hurra! Jag opererades i går så nu är cancertumören borttagen! 

Det gick fort och smärtfritt. Operationen gick bra utan komplikationer och allt som allt var jag bara där i fyra timmar. Alla som jobbar där är änglar, de är glada och lugna så man känner sig helt trygg. 😇

Jag fick narkos medan man tog bort tumören och lymfkörteln i armhålan, efter två timmar var jag vaken och pigg nog att kunna gå och kissa samt äta frukost. 

Fick med mig några morfintabletter hem att kunna ta vid behov. 

Mina döttrar höll mig sällskap när jag kom hem och vi åt mat från den lokala pizzerian och sen såg vi en film tillsammans. En riktig myskväll. Elin, min yngsta, sov över utfall något skulle hända under natten. 

Jag sov på rygg hela natten och snarkade som en 🐷. 

Det värker och spänner i bröstet men det är ingen fara. Jag är så tacksam att det räckte att plocka bort cancern med marginal istället för att, i värsta fall, ta bort hela bröstet. Det hade känts ledsamt. 

Nu kan jag bara vila och vänta på att såren ska läka. Sedan börjar nästa fas som är strålning i ett antal veckor. 

Jag mår toppen och känner mig positiv och glad. Har ännu inte fått något bakslag i form av gråt eller oro. 

Känner mig stark som en björnhona. Smärtan är jag så van vid, så den är inget problem för mig. Att ta smärtstillande flera gånger om dagen har jag ju gjort i sjutton års tid nu, alltså sedan ryggoperationen 2003. 

Nu ska jag läka ihop och fortsätta kämpa så att jag vinner striden mot cancern. 

Tjoho! 😁 

Besök på bröstenheten igen...

Idag åkte jag till lasarettet för att få veta när operationen blir, samt få besked om tumören har spridit sig så att man måste ta bort hela bröstet. Det skulle verkligen inte vara nåt vidare. 

Det ser bra ut, tumören kan tas bort och jag får behålla bröstet. Det återstår att se hur lymfkörteln ser ut förstås, men det känns hoppfullt. Jag blev superglad över detta besked!! Det känns som att vinna på lotto. Det har jag visserligen aldrig gjort men jag kan tänka mig hur det känns. Jag är så tacksam att få behålla mina kära tuttar. 💕

Jag firade med min syster på eftermiddagen. Räkmacka med bubbel. Hurra! Tack, älskade storasyster! 

Nästa vecka blir det en hel del provtagningar och tester inför operationen som ska ske nästa lördag, den 15 augusti. 

Så nu är det bara att vänta och njuta av sommaren. Jag är kär i livet och ingenting kan hindra mig från det. 

Fortsättning följer! 

#fuckcancer

” Du har bröstcancer” - en annorlunda semester.

Det började med att jag kände en liten knöl i mitt vänstra bröst. Beställde ganska snart tid för mammografi och jag fick komma dit ganska snabbt. Undersökningen (den 10 juli) innebar mammografi, ultraljud samt biopsi, dvs ett vävnadsprov. Läkaren som gjorde ultraljudet undrade om jag hade några frågor.
 ” Är det cancer? ” frågade jag.
” Det ser så ut” svarade hon ärligt.
 En sjuksköterska pratade med mig efteråt för att ge mig ytterligare information. Rätt som det var började hon att gråta. Hon bad om ursäkt och jag tänkte att antingen tycker hon synd om mig eller också har hon varit drabbad själv på något sätt.
Jag gick hem och berättade för killen som jag dejtade hur situationen såg ut. Bad honom att fundera på hur han ville göra, sa till honom att jag förstod om han ville dra sig ur. Det ville han. Kanske saknar han förmågan att stötta och hjälpa. Eller så tycker han att det är läskigt och främmande. Lite osexigt kanske. Vad vet jag?
Nästa steg var magnetröntgen. Det har jag gjort flera gånger förr eftersom jag drabbades av en tumör som tryckte bort ryggmärgskanalen 2003. Det finns ett gammalt blogginlägg om det äventyret.
Den här gången, (16 juli) fick jag ligga på mage med brösten placerade i en obekväm ställning. Det var en lång halvtimme men det gick bra. Därefter tog de diverse prover på labbet och sen fick jag gå hem.
Jag kände mig lugn och samlad hela tiden men jag klarade inte av att berätta för mina döttrar eller min syster om det tråkiga beskedet som jag säkert skulle få. Jag bad Istället min bror att följa med mig som stöd och på onsdagen den 22 juli fick jag träffa kirurgen på Bröstenheten och han och hans team slog sig ner i ett rum tillsammans med oss. Läkaren sa direkt:
 ” Du har bröstcancer”.
” FAN ”svarade jag.
” Den måste vi ta bort” fortsatte han.
 ” Helvete” kläckte jag ur mig.
Han måste ha trott att jag har Tourette DeLuxe men jag sa bara vad jag kände. Inga tårar eller känsloutbrott infann sig, bara ett sakligt konstaterande att nu är det såhär. Jag fick veta att man tänker operera och därefter väntar strålning fem dagar i veckan i ett antal veckor. Har jag tur så räcker det, annars går man vidare med cellgifter.
Ytterligare vävnadsprov gjordes, de stack mig med en grov nål ett antal gånger innan de var nöjda.
Jag var såklart besviken över detta besked men det var väntat. Ingen överraskning alltså. Min bror Dennis var ett bra stöd, lugn och fin hela tiden. Han bjöd på lunch med ett glas vin efteråt. Det kändes  bra att äntligen få veta - det finns inget värre än att gå runt och spekulera. Dennis och hans sambo satt och skrattade med mig och jag kände mig inte det minsta ledsen.
Jag satte mig ner och skrev meddelanden till mina närmaste och sen skrev jag på facebook vad som hade hänt. Det låter säkert konstigt i mångas öron men det här var mitt sätt att hantera det.
Jag behövde inte vara ensam denna kväll, jag fick njuta av en ny väns bekantskap och jag fick den bästa medicinen mot oro eller deppighet: En massa fina låtar spelade för mig, live, i mitt vardagsrum, bara för mig. Det kändes fint!
Nu har det gått några dagar och tankarna har satt sig och jag har förstått innebörden i vad som väntar.
Har fortfarande inte fällt en tår, känner mig helt trygg i händerna på sjukvården. Jag tänker att jag fixar det här. Ett hundratal vänner på facebook har peppat mig och jag har fått blommor från mina kollegor.
Jag hoppas och tror att jag är stark nog att vinna kampen mot denna objudne gäst som heter Cancer.
Tanken är att jag ska skriva lite då och då här på bloggen, dels för min egen skull och dels för att kunna berätta för andra hur det känns.
Känner mig djupt tacksam över att vi har kommit så långt i forskningen om bröstcancer och att chanserna ser ganska bra ut om man jämför med tidigare.
Jag är också så oerhört glad över att mina vänner behandlar mig som vanligt och får mig att må bra. Ni vet vilka ni är! ♥️

Sååå....fortsättning följer!

Ingela