Då har det sista steget i cancerresan påbörjats. Cancern är ju borta men man fortsätter behandlingen för att den inte ska komma tillbaka. Man använder samma typ av strålning som vid röntgenundersökningar men med mycket högre energiinnehåll. Strålningen varken känns eller syns, man ligger bara helt stilla med armarna uppåt och andas efter instruktioner av sjuksköterska. Det tar inte lång tid och det känns inte det minsta obehagligt, fast det kan säkert kännas pirrigt för vissa personer. Jag har haft tur och behöver bara strålas i tre veckor, dvs femton gånger. Lördag och söndag får man vila.
Det finns förstås biverkningar av den här strålningen. Det kan vara i form av hudreaktioner som rodnad och fjällande hud, ömhet och stickningar, klåda och utslag och ibland även blåsor och små vätskande sår. Jag hoppas att jag klarar mig någorlunda lindrigt undan.
Det som återstår efter detta är hormonbehandling i minst fem år, i form av tabletter.
Känner mig lugn och trygg. Tacksamhet är också ett ord som ständigt dyker upp. Jag är så glad att vi har en sån fantastisk sjukvård i det här landet. Man blir ödmjuk.
