I år är det 20 år sedan jag, då 36 år gammal, höll på att stryka med. En tumör tryckte bort ryggmärgskanalen till 95%. Flödet var alltså bara 5% och det minskade oupphörligen. Efter många turer hit och dit fick jag äntligen en magnetröntgen och den räddade mitt liv. Jag hade tappat känseln från midjan och ner. Hade jag inte fått åka in akut så hade jag blivit förlamad från midjan och ner eller i värsta fall dött.
Efter en månad fick jag komma hem, utan känsel, med rollator. Migränattackerna som kom flera gånger i veckan, var outhärdliga, men jag kämpade på och tog mig till gymmet flera gånger i veckan. Därefter började jag med yoga och det hjälpte bra mot smärta, känsel och rörlighet. Allt det här skrev jag ett blogginlägg om, ("Det hände mig") för att minnas, för att aldrig glömma hur nära det var. Operationen tog tolv timmar och andningen upphörde mitt i alltihop. Tur att de kunde "starta om" mig.
Idag åkte vi förbi sjukhuset i Uppsala, där jag låg. Mitt rum låg precis under helikopterplattan, så första gången det kom en transport blev jag livrädd - jag trodde den skulle åka in i mitt rum. Men sen blev jag van.
Överläkaren på neurokirurgen Anders Holtz måste ha gjort ett bra jobb, för både känsel och rörlighet kom tillbaka till 100%. Han gjorde mig beredd på att aldrig kunna gå normalt igen. Så underbart det kändes att det inte blev så.
Så...20 år senare skulle jag nästan säga att jag är återställd men det blir jag nog aldrig helt. Om jag rör mig för mycket får jag migrän. Om jag rör mig för lite får jag migrän. Om jag utsätts för stress och höga ljud får jag migrän. Men för övrigt går det ganska bra. Men ingen kan fatta, inte ens jag, vilken jäkla grej jag varit med om. Det är extremt ovanligt att tumörer växer på ryggraden och stryper flödet men så var det.
Det syns inte på mig vad jag har gått igenom, jag försöker att tänka positivt och vara tacksam att jag lever. Men när jag berättar om min bröstcancerresa som jag gjorde 2020 tycker folk att det är fruktansvärt hemskt. Men det är INGENTING om jag jämför.
Så, för att sammanfatta det hela, kan jag konstatera att jag har haft en jävla tur. Bifogar bilder från idag, huset där jag låg. Jag såg de två tornen från mitt fönster.
Tack, universum, tack. Tack för att det gick bra.
Neurokirurgen.
Helikopterplattan på taket.
Ingela Kungsman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar